On the field #2

Clara Olsson.

Saknar tårarna

Fan jag gråter aldrig. Aldrig längre. Sist jag grät var när jag fick höra av en nära person att Ásta inte utvecklats något utbildningsmässigt sedan jag fick henne. Men det var inte av sorg. Mer av att jag blev besviken på mig själv. Jag vet dock att det inte är sant, men då tog det jävligt hårt. Fast det här börjar nästan störa mig. Varför gråter jag aldrig? Något jag byggt upp kanske. Gillar den jag är på det viset, stark, efter allt. Men, jag saknar att få gråta. Låter ju patetiskt. Hah.. Men det är ju fint att få släppa ut lite, då och då. Tårar är väl ord hjärtat inte kan säga?
 
Jag minns en gång förra året när jag inte hade gråtit på evigheter. När det sen väl var något som rörde upp känslor, grät jag i timmar. Är det kanske så? Att när man inte gråtit på länge blir det en jävla massa tårar som måste ut när man väl är i gång.. Jag vet inte, vi får väl se.
 
Evelin.
 

Jag saknar dig.

Pappa ♥
 

Tiden går så fort...


15 år.

Om tio minuter är det den 24 november, min födelsedag. Som jag längtat efter den här dagen. Äntligen 15 år!
 
Foto: Clara Olsson.

En rägning dag i september


Vi flyttar till en hästgård

Tänkte att det var på tiden att berätta den stora nyheten jag nämnt några gånger... Det är nämligen så att vi ska flytta ifrån min barndomsort, iväg på helt andra äventyr. Nämligen till en liten hästgård i Knivsta. Det är en man som hyr stallet, så vi kommer hyra en plats av honom. Den 15 decemer flyttar mamma och Johan in. Jag går fortfarande i skolan då, så jag och Ásta bor kvar hos Ida tills jag får jullov. Den 21 december, då bär det av för mig och mitt hjärta till vårat nästan alldeles egna ställe. 
 
Det är blandade känslor. Att lämna ett ställe som är så stor del utav mig, kan Tierp utan och innan. Känner stället, känner folket. Från att ha den tryggheten, till att flytta till ett helt nytt ställe där jag inte känner en kotte. Det är bra läskigt alltså. Jag ser framemot att flytta, det gör jag. Det är en dröm som går i uppfyllelse, få ha min alleles egna häst precis utan för fönstret. Är överlycklig.. Men det är vemodigt, såklart. Det är ju för och nackdelar med allt.
 
Det som biter mest, trots allt, är nog hela förändringen. Jag blir bruden som flyttar, när alla andra bor kvar och har varandra nära. Sedan att dessutom behöva pendla i en termin lockar ju inte heller kan jag tala om. Men jag tror det blir värt det. Vännerna består, det vet jag. Det är räddningen, annars hade jag aldrig flyttat. Men trots allt, det är bara 35min på tåget. Det kirrar jag. 
 
 

Nattsnack

Klockan slog nyss över 00.00, glömde pussa skärmen dessutom. Fan. Kan ju inte vara ensam om den tvångstanken? Skitsamma, det innebär att det är lördag. Shit vad man uppskattar helg numera. Hur ska det bli senare i livet liksom? Är inte ens femton än. Fjorton ynkliga år. Bara snorvalpen fortfarande. Om man nu går på åren vill säga... Om en vecka blir jag dock äntligen (?) ett år äldre. Är det ens något bra.. Vet inte om jag vill växa upp. Börjar överväga om jag ska dra till landet långt lång borta? Vore ju nåt. Nej men som jag längtat att bli femton. Då får man ju cykla utan cykelhjälm lagligt!! Wow vilken milstolpe i livet. Nej men jag är ju bara barnet fortfarande. Tack och lov. Ska nog leva här ett tag innan jag börjar oroa mig för framtiden. Som en svala som ska hoppa ur boet och vill flyga rakt, flyga rätt.


Ny bloggdesign, nytt försök. Igen.

Ja då gör jag ett nytt försök.. Det får bli en bild på två hjärtan ♥ Syster och finaste.
 
 

Ledsnat

Jag får nog bara inse faktum att jag ledsnat på att såkallat blogga. Jag anser fortfarande att hela denna bloggvärld är en stor del av mig då jag varit insatt sedan jag knappt var nio år gammal. Jag tycker väldigt mycket om att driva en blogg och allt som ingår. Allt från att få fina kommentarer till att få fina vänner.

Jag kommer aldrig ta bort min blogg, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna skriva "det tar slut här". Bara tanken gör mig ledsen. Ett så stort intresse, något som jag lagt ner så mycket tid på varje dag i många år.

Den här bloggen skriver jag för mig skälv. För att kunna gå tillbaka och läsa om min tid med Ásta.. Och det är inget jag vill sluta med. Men vi får se, jag ska till att börja med göra en ny bloggdesign då den jag har nu känns allt annat än mig.. Sedan ska jag berätta en rätt stor nyhet för er också. Men det får bli en annan dag...