Min skatt


Drömridpass

När Àsta kom hem från Jamila var de det ena efter det andra som hände, som gjorde att det blev luckor i träningen för mig och pollan. När Àsta varit på två veckors träning var hon som en dröm att rida, helt annorlunda än vad jag var van vid. Efter att vi kommit hem har jag aldrig riktigt fått den känslan. Inte så konstigt då hon stått länge och det jag fått jobbat på ända sedan igångsättningen har just varit lösgjordhet, att få henne avslappnad, där hon var när jag fick hem henne.
 
Skritten som är hennes starkaste gångart en så länge har det varit enklast med. Att få henne att gå med nosen i marken har varit det jag strävat mot vilket jag nu äntligen har fått henne att göra, och formen kommer också mer och mer nu.
 
Men i traven har hon sprungit med huvudet bland molnen. Vilket jag låtit henne göra sedan vi kom till nya stallet. Vi har inte någon tillgång till paddock här så det är ut som gäller. Det är nya platser, hästar, lukter o.s.v så det är ju inge konstigt att hon vill kolla sig om kring. Det har jag låtit henne göra, även i skritten, och bara jobbat på konditionen. Fast för varje gång vi rider blir Àsta mer lugn och säker, även jag, och kan börja kräva mer utav henne. I söndags när jag red märkte jag hur hon började släppa på nacken och travade i en aning lägre form vilket jag berömde massor!
 
Jag har inte kunnat rida henne på fem dagar då jag varit hos min pappa. Så idag när jag skulle rida henne hade jag inga förväntningar alls. Jag skrittar igenom henne på lång tygel länge som vanligt, stävar efter lång och låg hals. Kortar sedan upp tyglarna och börjar leka lite med fingrarna, formen kommer som sagt mer och mer. När vi ska ta trav far huvudet som vanligt upp men det tar inte så lång stund för en hon börjar slappna av. Berömmer som tusan och efter ett litet tag testar jag korta tyglarna, försöker få fram formen och tro det eller ej men där kommer den!!! :D Stundvis. Tänk efter att jag bara ridit henne på raksträckor och så går hon ÄNTLIGEN i form idag. Gud vad stolt jag blev över henne. Och faktiskt också över mig själv. Som fått henne hit, efter vilan och på denna inte så långa tid.
 
Efter det blev det galopp så hon fick sträcka ut oegentlig, sedan skritt hela vägen hem så hon är lugn i kropp och sinne efter ridpasset :)
 
Jag och min pärla idag! Regnkläderna åkte på då det regnat hela morgonen.
 
 
Fy fasiken vilken pingla jag har till häst! Nu äntligen är vi på väg!

Samma häst?



Àsta har förändrats så otroligt mycket på tre månader! Helt overkligt enligt mig själv... Tappat en massa vinterpäls och några cm runt magen. Man, lugg och svans ser dock mycket tunnare ut på maj bilden, men så är fallet inte som tur är :) Både manen och svansen är finare än någonsin just nu enligt mig själv.

Det är ju så kul med vinterpälsen tycker jag. Med den på ser hon ut som världens sötaste lilla nalle, men med sommarpälsen kom genast det snygga islandsstoet fram ;) Håller ni inte med?

P.S Hennes färg är helt annorlunda nu, en månad senare. Det är så himla roligt att ha skimmel. Färgen kan verkligen ändras på en vecka! Ska ta med kameran till stallet någon dag och ta lite nya bilder på min snygga donna ♥

Hur mår vi?

Jag kan tänka mig att det finns några som undrar hur allt ligger till med mig och Àsta just nu. Med svullnaden, förkylningen, stallbytet och alltihop.

Jag kan börja med att berätta att jag är förbaskat lycklig över att turen (känns ju inte lite konstigt att skriva det) varit på vår sida. Alltså, man kan ju knappast säga att vi har haft tur den senaste månaden. Allt har bara skitit sig rent ut sagt. Men vi har ändå haft väldigt mycket tur. Allt har liksom löst sig till det bästa.

Àstas svullnad var inte en gaffelbandskada, utan bara ett blåmärke och hon är nu i stort sätt helt återställd och vi är i full gång att komma igång efter vilan.

Förkylningen är också i stort sett helt borta. Snoret är nu genomskinligt och tunt istället för gult och tjockt och hon hostar inte längre. Plus att hon är pigg och glad.

I och med detta har hon nu släppts ihop med dom andra två hästarna. Tindra och Elton. Det har också gått bra och jag är säker på att dom kommer bli goda vänner.. Àsta är inte häller ranglåg som jag alltid trott. Dock långt ifrån lika hög som bossen Tindra ;)


För övrigt trivs jag bra i nya stallet och det finns mycket bra ridvägar plus att jag har väldigt nära till skog vilket är underbart! Àsta brunstar och mår fina fisken hon också. Fortfarande mycket nytt men som den coola häst hon är går det galant! :)


Min prinsessa en solig kväll i maj.

Bytt stall

I söndags bytte jag stall med Àsta. Ett stort steg för mig efter ha stått i Svanby i två år med underbara minnen. Men det känns riktigt bra. Jag står nu hos en av mina allra bästa vänner Ida som själv har två unghästar tillsammans med sin mamma. Det är längre bort än det förra som låg 450m från dörren. Det är väl den enda nackdelen. Men jag känner att det är värt det. Jag är säker på att både jag och Àsta kommer trivas super här :D

Vi upptäckte att lilla ponnin min var förkyld, ingen feber tack och lov. Men nu står i en egen hage tills hon är frisk igen.



P.S Om ni undrar varför täcket är x (läs 2) storlekar för stort är det för att hon var tvungen att låna ett då jag bara har ett regntäcke till henne och det var blött. Så då fick vi låna det här väldigt väldigt stora täcket men som faktiskt satt helt okej efter att vi gjort det så litet som möjligt ;)

Àstas "symtom"

Efter skolan idag lastade vi Àsta och åkte till Thorslunda gård till Ingebrjörn och Ylva. Det var vääldigt fullt och vi fick vänta länge. Olidligt. När det var vår tur fick vi trava fram och tillbaka, sedan longerade jag henne med lina. Efter det skulle hon röntgas. Jag var så nervös att jag bokstavligt skakade i hela kroppen. Tur jag har en cool häst. När hon skulle röntgas fick dom ge henne lugnande eftersom hon inte får röra sig när dom ska ta bilderna. Hon vart helt veck lilla gumman. Jag kunde hålla i hennes huvud, bokstavligt talat. Fick verkligen hålla henne i min famn. När vi skulle gå viadare fick vi ta det  v ä l d i g t  lugnt. Ett steg i taget, verkligen. Hon hade inte mycket koll på benen alls kan jag säga. Det var verkligen det ena framför det andra. Men hon var så duktig så.

Ylva visade mig bilder från röntgen och förklarade en hel del. Mycket lärorikt! Hon kunde inte se annat än någon svullnad på dem bilderna. Hon och Ingebjörn sade redan då att det inte kan vara någon riktigt allvarlig skada då hon inte var halt häller. Blev så lättad! Men då dom inte såg vad det var med hjälp av röntgen var dom tvungen att använda ultraljud. Vi fick vänta läänge (det är verkligen det jobbigaste av allt, man vill ju ha ett besked på en gång ju, haha). Men även här såg dom inget, så dom var tvungen att kolla det andra friska benet också för att jämföra. Så nu har hon två pudelben i bak ;)

Men hon hade ingen skada på varken benet, leden eller någon spricka, eller något (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!). Hon förklarade en massa där som jag inte riktigt kommer ihåg. Men enkelt förklarat sade hon att det ungefär är som ett blåmärke hon har. Då fick jag uppleva en känsla jag aldrig känt tidigare. Det går verkligen inte att beskriva vilken otroligt lycka och lättnad det var att höra dom orden. Jag kunde verkligen inte hålla tårarna tillbaka. Gud alltså, det var underbart, och fullkomligen overkligt. Vilken tyngd som lättade från bröstet

Hon behöver häller inte gå i sjukhage, utan går nu tillsammans med sina tjejkompisar igen. Mycket roligare tycker Àsta! Jag kan till och med börja rida igång henne. Jag skulle ta det lugnt nu i tre veckor ungefär, skritta mycket, börja försiktigt. Samt hålla koll så att det inte blir värre. Jag skulle också spola benet med kallt vatten i ca 5min, ett tips för att få svullnaden att gå ner. Alltså det är så overkligt att det gick så ofattbart bra. Har inte ens vågat drömma om att det skulle gå så sjukt bra!


Ni kan ju gissa om jag är skapligt glad nu?! Är så obeskrivligt lycklig. Går verkligen inte att förklara med ord. Men nu vet ni, det blev ingen hundramiljonerår-vila :'D






Gud ni skulle sett vad nervös jag var. Titta den andra bilder liksom. Stoneface.
Tack mamma och min fina, underbara och helt fantastiska vän Ida som följde med lite spontant. Men tack, älskar er så ♥


Gaffelbandsskada

Ingebjörn var här i dag och kollade Àstas ben. I förrgår upplevde jag att det blivit mer svullet och bestämde mig därför att vi skulle kolla upp vad det, så vi får veta vad det är en gång för alla. Det visar sig allra troligast vara en gaffelbandsskada. Jag ska ringa honom imorgon och boka tid för ultraljud. Då får vi se hur allvarligt det är. Jag kommer hur som helst inte kunna rida henne på väldigt länge. Kurser, ridläger, skojtävlingar blir inte av..

Orkar verkligen inte med det här. Livet suger så jävla hårt just nu. Gråter floder. Bloggen kommer ligga död ett tag framöver. Hoppas ni förstår.



Mitt hjärta väller över


Flugskimmel?

Nu har Ásta tappat en hel del vinterpäls och på bogen är sommarpälsen framme. Den är prickig. Kanske blir hon flugskimmel? Njaa.. tror inte det. Jag tror bara det är tillfälligt och att hon kommer bli ljusare med åren. Säkert helt vit tillslut. Men man vet ju aldrig. Jag har dock inget alls emot ifall hon skulle bli flugskimmel. Tycker det är så roligt med unika färger. Dessutom gillar jag hur hon är lite silver/metallic färgad. Fina prickan! :) Måste ta vara på tiden när hon är så här grå och med henne mörka man. För troligast, blir hon en viting så småningom.

Ser ni skillnaden på vinterpälsen och sommarpälsen framme på bogen?

image description

The classic öron pose

Något som verkligen är typiskt och speciellt med Àsta är hur hon alltid "fäller ut" öronen. Jag tycker det är så charmigt så jag dör och enligt mig är hon världens sötaste som gör det. Har suttit och kollar igenom lite gamla bilder och blir alldeles full i skratt när det i stort sätt alltid är en bild från varje fototillfälle där hon har öronen utfällda. Det är verkligen hennes grej. Lilla stumpan. Blir alltid så konstigt lycklig när jag tittar på bilder på henne, på oss. Hon gör mig så förbaskat lycklig, är så glad att just hon är min.



Gör eran häst något roligt/udda?

Vi är starka tillsammans

Att som ung ha en unghäst, stå i ett stort stall med 30 andra hästar och ryttare därefter, är inte alltid lätt. Jag älskar stallet. Verkligen. Vissa individer har jag kommit riktigt nära in på hjärtat och det är underbart vilka fina människor jag lärt känna i stallet. Men är det någonting som händer, t.ex Àsta går ett steg för mycket när hon inte ska. Ja vad som helst.. Då är det alltid någon man får skit ifrån. Direkt. Gör si gör så! Var stenhård! Var noga när hon är ung! Hon får inte röra ett öra när hon inte ska! Träna ledarövningar fem minuter varje dag! Och så vidare!

Jag är snäll och ödmjuk mot alla människor. Speciellt hästmänniskor jag vet har mer erfarenhet än mig. Vill inte säga emot även om det något jag inte håller med om. Nickar, startar inga vilda konversationer. Stryker med hårs. Men! På insidan vill jag bara skrika ut så att alla hör: jag faktiskt kan ta hand om min häst själv!

Det som är mest irriterande är att dom som går på, endast gör det för att jag är ung. Ingen skulle gå på någon i sin egna ålder. Aldrig! Men med mig är det inga problem. En ung, snäll tjej, säger inte emot.

Med Àstas utbildning behöver jag mycket hjälp. Självklart! Jag har inte alls så stor erfarenhet av hur man rider islandshästar, deras utbildning och hur man lär in gångarter. Men på den sociala biten vet jag ändå vad jag sysslar med. Faktiskt. Àsta är en otroligt snäll häst som alltid vill vara till lags och tyr sig till människan. Absolut ingen problem häst! Går lugn som en ko i transporten och är verkligen snäll. Men ibland testar hon, är olydig. Men oj vad konstigt. Även den snällaste människan/hästen är väl olydig ibland? Plus att hon är ung, vill testa gränser. Men jag vet hur jag ska hantera det och jag behöver ingen som går och talar om för mig hur jag ska göra etthundratusenmiljarder gånger.

Tips och råd är mycket välkomna och jag tar gärna emot hjälp! Absolut. Så länge dem inte kommer och ska styra och bestämma, eller säga vad som helst bara för att jag är ung och inte säger emot. Det är det jag blir så himla upprörd över.

Och det jag också vill ha sagt här, är att man faktiskt kan ha unghäst, fast man själv är ung.


Jag påstår absolut inte att jag är värsta proffset och kan allt. Tvärt om! Jag skulle nog aldrig just nu, klara av en alldeles egen häst, oavsett ung eller gammal med mina egna bara händer och kunskaper. Jag behöver hjälp, men jag kan också själv. Jag, Evelin 14 år gammal klarar faktiskt av att ha en islandshäst på 6 år. Det vet jag. Jag tror på henne, jag tror på oss, och har alltid gjort! Vi är starka tillsammans.

Du och jag ♥


Lilla hästen är borta på träning...

Idag har Àsta åkt iväg på träning hos Jamila Berg i en vecka. Känns underligt att jag kommer vara "hästlös" i en vecka och jag kommer sakna henne så mycket! ♥ Men jag ska dit antingen en eller två gånger under dessa sju dagar och rida henne under Jamilas instruktioner. Så glad!

Jag är så otroligt tacksam och lycklig att jag fått denna chans då jag behöver hjälp med att komma vidare i utbildningen med Àsta. Det är världens snällaste människor som givit mig detta och det är Annelie och Jörgen. Alla tack i världen till er! Älskar er så mycket.

Är mer än tacksam som har så mycket stöd och hjälp utifrån. Från er, från mina vänner, min familj och släkt.

Jag är supertaggad inför det här, tror att det kommer ge oss en rejäl skjuts framåt! Samt att det ska bli så spännande att få se henne under en sådan duktig ryttare som Jamila!


Dagen min fina fina Àsta anlände hit ↑

6 månader ♥


Ett par veckor sedan.


Titta vad ljus hon är!


Helt oredigerad bild ↑

Àsta blir ljusare och ljusare för varje dag som går, man får sig som en liten överraskning varje gång man kommer till hagen ;) Är så himla förväntansfull inför hur hon kommer se ut i sommar! Det ser ut som att hon kommer behålla sina mörka ben och man ett ganska bra tag till vilket jag gör tumme upp för. Tycker det är så himla fint.

Skäggan söndagen den 25 mars

 


Svårt att toppa lyckan än när man ser sin häst glad

Ååh, i torsdags lekte jag och min lilla häst och jag blir så rörd när jag ser henne så glad... Mamma ska komma och filma oss i veckan, ni måste ju få se! :) Hon tyr sig mer och mer till mig också vilket känns jätte jätte kul! Det märks väldigt tydligt när vi leker. Går jag åt vänster går hon åt vänster, går jag åt höger går hon åt höger, springer jag springer hon. Ja ni fattar. Och utan godis såklart. Annars är det ju ingen konst direkt.. Men att hon väljer att vara med mig istället för att skrapa med hoven i marken gör mig obeskrivligt lycklig. Hon är ju som mitt barn och jag vill inget hellre än att hon ska må bra och vara glad.

 

Edit: Självklart kan det vara konst om man använder sig av godis också! Men då kanske mer vid trickträning kan jag tycka och det är inte något jag gör med Àsta... Om jag hade haft godis vid detta tillfälle hade Àsta sprungit efter mig för att hon ville ha godis och kanske inte för att hon verkligen ville vara med mig. Hur anser ni angående detta?


Spännande att ha skimmel

Jag tycker det är väldigt spännande det här med färger på hästar. Speciellt med skimlar. Då jag inte alls har någon större erfarenhet hur färgen förändras på skimlar får jag lyssna och ta till mig det andra säger :) Men jag hör mycket olika, och det verkar vara så olika från häst till häst också. Så det rikta svaret på vad Àsta kommer bli är det nog tiden som får komma med.



Även fast hon inte har tappat all sin päls än (mycket långt ifrån dessutom), är hon redan en helt del ljusare, och skiftar inte alls lika mycket i brunt som hon gjort i vintras. Nej, jag väntar med spänning!

P.S Ser ni förresten vilken lång och fin man hon fått jämförelsevis med i somras? Svansen har också blivit mycket bättre! :D

Söööt!


Mys i hagen

Hej mina vänner! Måste bara berätta om i fredags när jag var i stallet. Det var jätte fint väder och nästan alla hästar låg och solade sig. Àsta var så avslappnad att mulen tog i marken., hon såg så nöjd ut (och med öronen utfällda såklart) :'}. Jag går försiktigt fram till henne och hon höjer huvudet lite lätt för att titta vem som kom, hon ser mig och sänker huvudet och blundar igen. Jag går försiktigt fram till henne i hopp om att hon ska ligga kvar, vilket hon gör. Först sätter jag mig en bit bort och beskådar henne, men sedan kryper jag mig tätt in till henne och lägger med bredvid och njuter. Det var typ det vackraste jag varit med om någonsin ♥ ♥ ♥


Önskar du förstod att du är mitt allt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg