"Är man stor liten måste man vara snäll"

Tänkte berätta för er om dagen efter julafton när min brors tjejs jätte snälla dotter Melody ville följa med mig till stallet som hon gjort en gång tidigare när jag hade Mumz. Då fick hon rida och leda henne alldeles själv utan problem :).. Och jag visste ju att det inte skulle bli lika dant den här gången, för Àsta är ju bara en unghäst. Jag förklarade för henne hur läget låg till men hon ville absolut följa med i alla fall.

Jag kan bara säga att det gick så himla bra! Àsta var såå snäll, det var som att hon förstod att hon var tvungen att vara extra snäll, för nu var det ju plötsligt en tjej som var ännu mindre än henne själv. Melody ville ju klappa och krama henne hela tiden och Àsta tog så snällt emot kramarna och stod helt stilla under den långa borstningen. Tror inte det var det roligaste hon varit med om precis ;) Haha! Men hon skötte sig galant och gjorde mig så himla stolt!



Melodys mamma, min bror och Kidd kom också efter ett litet tag. Och lika då var hon så himla snäll. Jag tror hon tyckte om bror min lite extra, hon stod nämligen och pussade honom rakt upp i facet trots att hon inte fick en enda munsbit av honom... Haha! :)

I slutet berättade jag för Melody att när Àsta är vuxen så kommer hon bli alldeles vit. Och oj, vet ni vad jag fick till svar: Va! Kommer hon? ÅH vad fint! Vita hästar är ju dem finaste... Hon kommer ju bli världens finaste häst!!

Stolt ägare eller vad ;)

Mumzinlägg - bildbomb

Jag fick ett önskemål av Agnes att skriva lite om Mumz i ett inlägg, so here we go!

Mumz var ett fjordingsto som var 25 år gammal när jag blev fodervärd åt henne, den 4 arpil 2010. Mumzan som hon brukade kallas var en himla speciell häst på alla sätt och vis, men alldeles underbar. Hon var en dam som visste hur man skulle komma undan och ville göra allt på hennes vis och så enkelt som möjligt.. Och någon seg gammal tant var hon då inte, det kan jag lova! Pigg som en unghingst när hon väl ville.. och envis, väldigt envis, men aldrig dum! Vilken läromästare hon var alltså. Jag hade verkligen inte, med handen på hjärtat kunnat få en bättre första häst än henne. Hon var som min lilla extra mamma, lärde mig allt och tog hand om mig på något vis.

Men det var inte lätt att fånga hennes hjärta kan lova. I början var hon grinig och ville helst inte göra det jag ville. Hon ville göra som hon ville ;) Men som sagt var hon aldrig dum, bara svår, men alltid snäll. Och det tog väldigt lång tid för mig att komma mig nära in på henne, fånga hennes tillit och känslor. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad var jag med henne. Och nej, trots det, blev vi liksom aldrig "ett"... Det var en period då jag faktiskt ville byta häst. Jag kände inte samma starka lust att vara i stallet för jag kände inte att det fanns den där starka kemi mellan oss. (Men vad kan man förvänta sig av en 26 årig häst som ägts av väldigt många och stått på ridskola i flera år, efter bara några månader? Det var ju inget unikt med mig.. Fast det fattade ju inte jag då). Men jag älskade henne, det gjorde jag verkligen. Och vi hade otroligt många roliga stunder, det kan ni vara säkra på :) Och jag fortsatte ändå kämpa för att komma henne närmare.

Men sedan i slutet på den sommaren blev min älskade vän sjuk, hon fick sår på hornhinnorna båda i ögonen och åkte i samma veva på en rejäl förkylning. Hon fick stå inne alldeles ensam i ett kallstall med fönsterna täckta så det skulle vara alldeles mörkt med tanke på hennes smärta i ögonen. Detta tog väldigt hårt på mig, och skulle inte Mumz bli frisk, skulle hon tas bort. Och Ulrika som hade ansvaret för henne betalade mycket pengar för att få henne frisk. Vilket hon faktiskt, mirakulöst blev. Detta fick mig att inse hur mycket hon faktiskt betydde för mig. Det var lite som "man inser inte vad man har fören det är förlorat". Och allt detta förde oss mil närmare varandra! ♥

Det var nu som vår vänskap och tillit bara blev starkare och starkare för varandra ju längre tiden gick. Och hon blev verkligen som min alldeles egna häst, hon var min andra halva. Jag blev också klokare och mer erfaren och förstod henne bättre, på alla sätt. Både i ridningen och i hanteringen. Men samma envisa Mumza, det var hon alltid. Men världens snällaste, man kunde verkligen göra allt med henne! :')

Nästa sommar blev hon känslig i ögonen igen.. Hon fick gå med flughuva dygnet runt hela tiden och man märke väldigt tydligt att han tappat livsgnistan... alla var oroliga för att hon återigen skulle få samma symtom som förra sommaren. Vilket vi inte ville, Ulrika var väldigt noga med att hennes sista tid skulle vara glad och rolig och inte avslutas med att stå inne ensam i ett mörkt stall. Så den 12 augusti 2011 befriades Mumzan från sin 26 år gamla kropp och fick springa vidare utan konstant rinnande och irriterande ögon och en jobbig flughuva... Jag hade bestämt mig sedan länge tillbaka att den dag hon försvinner, ska jag vara med. Och det var jag också. Det var det värsta, men samtidigt det bästa jag gjort. Det var det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv, och jag grät så att jag knappt kunde andas. Men jag var där med henne in i det allra sista! Och det var det bästa jag kunde göra för henne i den situationen...



Jag saknar dig så.